Måndagsrörelsen

Month: June, 2014

Vårens talare för Måndagsrörelsen

Under våren har följande personer talat för Måndagsrörelsen. Enormt stort tack för Ert stöd!

1. 3e mars

Marietta de Pourbaix-Lundin (M), riksdagsledamot, utsänd av Europarådet.

Christofer Fjellner (M), europaparlamentariker.

Anna Maria Corazza Bildt (M), europaparlamentariker.

2.10e mars

Christofer Fjellner (M), Europaparlamentariker.

Johan Hedin ( C), riksdagskandidat centerpartiet.

3. 17e mars

Tobias Billström (M), migrationsminister.

Peter Eriksson (Mp), kandidat till Europaparlamentet, tidigare språkrör.

4. 24e mars

Gunnar Hökmark (M), europaparlamentariker, ursprunglig grundare.

Linda Nordlund, ordförande Liberala Ungdomsförbundet.

5. 31a mars

Veronica Palm (S), ordförande Socialdemokraterna i Stockholm stad.

Stefan Ring (FHS), militärstrateg försvarshögkolan, generalsekreterare i Allmänna försvarsföreningen.

Anna-Maria Corazza Bildt (M), Europaparlamentariker.

6. 7e april

Lars Adaktusson (KD), kandidat till Europaparlamentet.

Kent Persson (M), Partisekreterare.

7. 14e april

Allan Widman (Fp), försvarspolitisk talesperson.

Mikael Odenberg (M), försvarsminister 2006–2007.

8. 21a april

Eitvydas Bajarunas, Litauens ambassadör, Nato-kontakt år 2013-2014.

9. 28e april

Jasenko Selimovic (FP), kandidat till Europaparlamentet.

Gunnar Hökmark (M), europaparlamentariker och ursprunglig grundare av Måndagsrörelsen.

10. 5e maj

Oleh Rybachuk, Chairman of NGO Centre UA och tidigare vice premiärminister i Ukraina.

Anastasia Krasnosilska, Ukrainian Center for Independent Political Research in Ukraine.

11. 12e maj

Martin Ådahl (C), Chefekonom, tidigare Östeuropakorrespondent och deltagare vid den ursprungliga Måndagsrörelsen

12. 19e maj

Kerstin Lundgren, Utrikespolitisk talesperson Centerpartiet

13. 26e maj

Stefan Olsson, Frivärld

Ulf Dinkelspiel, tidigare EU-minister och diplomat.

14. 2a juni

Claes Arvidsson, ledarskribent SvD, Han har skrivit flera böcker om utrikespolitik och internationella konflikter, bland annat om Sovjetunionen och Östeuropa under kommunismen.

Margareta Cederfeldt (M), riksdagsledamot och valobservatör.

15. 9e juni

Gints Jegermanis, Lettlands ambassadör.

Göran Lennmarker, ordförande för Jarl Hjalmarson Stiftelsen och tidigare ordförande för riksdagens utrikesutskott.

16. 16e juni

Mats Johansson (M), riksdagsledamot och Frivärld.

Jens Orback, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

17. 23e juni

Alliansens fyra partisekreterare

Advertisements

Alliansen står upp för Ukrainas framtid på Måndagsrörelsens säsongsavslutning

Det är snart fyra månader sedan ett hundratal människor sköts ihjäl på Majdantorget i Kiev. Sedan dess har en mörk skugga kastats över Europa och vår säkerhetsordning har skakats i grunden. Idag står Alliansen, tillsammans med Måndagsrörelsen, på Norrmalms torg för att visa vår fortsatta solidaritet med Ukraina i deras kamp för frihet, fred och demokrati.

När Ryssland angrep Ukraina och olagligt annekterade Krim beslutade sig några unga och engagerade personer för att återuppliva Måndagsrörelsen. Måndagsrörelsen bildades 1990 som ett stöd för att de baltiska staterna skulle få välja sin egen väg och de samlades varje måndag klockan tolv på Norrmalmstorg. Rörelsen som är partipolitiskt obunden har nu än en gång skapat en mötesplats för alla som vill visa sitt stöd för fred, frihet och demokrati i Ukraina och andra forna sovjetstater.

Ett angrepp på ett annat europeiskt land får inte stå oemotsagt. Att vi står i bred politisk enighet på Norrmalmstorg idag är en tydlig politisk markering som visar att vi inte tystnar för maktspråket i Kreml.

Vi kan inte ta vår vision om ett enat och fredligt Europa för givet. Nu krävs en politisk samsyn i demokrati- och säkerhetsfrågor och en samstämmig politik som med tydlighet står upp för de värden som är våra.

Utvecklingen i Ukraina, ett land i vår omedelbara närhet, visar att risken för krig i Europa inte är förbi. Den ryska aggressionen utmanar hela den freds- och säkerhetsordning som EU har försökt att bygga upp efter det kalla krigets slut. Det har påmint oss om att vi ofta tar vår demokrati och frihet för givna. Värden som ständigt måste värnas och väljas.

När folket samlades på Majdan var deras krav enkla och självklara: demokrati, reformer och europeiskt samarbete. Rop som försökte tystas med brutalt våld. Trots detta visar det som händer i Ukraina också på styrkan i den europeiska drömmen. Ett Europa i fred, frihet och samarbete.

Där Putin har för avsikt att söndra och splittra måste samarbetet stärkas och försvaras. Nu behövs en regering och ett Sverige som håller EU samman, som påminner om EU:s fredsvision. Den internationella tankesmedjan European Council on Foreign Relations rankade i år Sverige som den tredje mest framgångsrika nationen när det gäller att påverka unionens gemensamma utrikespolitik. Bara Frankrike och Storbritannien placerade sig före.

Att i detta läge försvaga det europeiska samarbetet vore direkt farligt. Trots detta har vissa partier svårt att vara tydliga i sin kritik. När Europaparlamentet antog en text som fördömde Rysslands agerande under Ukrainakrisen valde Vänsterpartiet att lägga ner sin röst. Om Sverige skulle få en regering utan en enad europapolitik kommer den svenska rösten i EU försvagas. En splittrad röst är ingen stark röst. Det skulle frånta Sverige möjligheten att påverka hur EU ska agera i denna och andra kriser.

Nu behövs en regering som medverkar i EU:s ansträngningar att fortsätta öppnar dörrar för att fler länder i Europa ska få välja samarbete, handel och frihet. Det har Alliansen gjort i snart åtta år och det kommer vi att fortsätta med.

Vi står på Norrmalmstorg idag för att vi tror att det är Ukrainas fulla rätt att välja sin egen väg och forma sin egen framtid. Vi står solidariskt med Ukraina i deras strävan efter demokrati, frihet och förändring.

Alliansens partisekreterare, Kent Persson (M), Nina Larsson (FP), Michael Arthursson (C) och Acko Ankarberg (KD), talade idag (den 23e juni) på Måndagsrörelsens säsongsavslutning.

Vad har hänt i Ukraina? Vecka 25.

Måndag 16e juni

Ryssland beslutar sig för att avbryta alla sina gasleveranser till Ukraina. Detta kan även få konsekvenser för andra Europeiska länder som är beroende av gasflödet ifrån Ukraina på lång sikt.
http://abcnews.go.com/International/wireStory/russia-rejects-ukraine-gas-deal-deadline-passes-24151756

Tisdag 17e juni

En del av en pipeline som används för transport av gas har sprängts, Ukrainas inrikesministerium hävdar terrorist-attack av pro-ryska separatister. 
http://www.reuters.com/article/2014/06/17/ukraine-crisis-blast-idUSL5N0OY3XB20140617

Onsdag 18e juni

Ukrainas president Poroshenko aviserar en plan för ett ensidigt eld-upphör ifrån Ukrainas sida för att kunna inleda fredsförhandlingar med bland annat separatisterna.
http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2014/06/18/323184470/ukraine-s-president-orders-unilateral-ceasefire

Torsdag 19e juni

De pro-ryska separatisterna vägrade godta en vapenvila och detta ledde istället till en våldsam sammandrabbning mellan Ukrainska armén och de pro-ryska separatisterna i östra Ukraina.
http://www.reuters.com/article/2014/06/19/ukraine-crisis-fighting-idUSL6N0P021A20140619

Fredag 20e juni

President Poroshenko aviserar ett nytt försök till en veckolång vapenvila där militären endast får skjuta om de blir attackerade. Samtidigt höjs tonen och där presidenten aviserar att de som inte ger upp frivilligt under denna ”amnesti” kommer att krossas. http://edition.cnn.com/2014/06/20/world/europe/ukraine-crisis/

Stort tack till dagens talare:
Mats Johansson (M), riksdagsledamot och bland annat ledamot i utrikesutskottet, krigsdelegationen, Europarådets svenska delegation.
Jens Orback (S), Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Mats Johanssons (M) tal för Måndagsrörelsen

Mats Johanssons tal vid Måndagsrörelsens möte nr 16 på Norrmalmstorg 16 juni 2014

Så händer det igen. I helgen skördade Putins krig i Ukraina nya dödsoffer. Så kommer det att fortsätta tills västvärlden sätter hårt mot hårt i det nya kalla kriget. Tills Ukrainas nya legitima statsledning militärt och politiskt har kontroll över landet.

Det påminner oss här på Norrmalmstorg om en annan måndag i vår nära historia. Samma problem men en annan tid. Det var i januari 1991, mer än 20 år sedan, men i ljuset av Ukraina-kriget känns det som i går. Jag var här, den svarta måndagen den 14 januari – inte ensam; vi var 6 000 måndagsvänner den gången.

Dagen innan, den blodiga söndagen den 13 januari 1991, hade sovjetisk trupp med stridsvagnar gått till attack i Vilnius och dödat fjorton litauer. I Riga hade veckan innan sovjetiska OMON-soldater stormat parlamentet. Den 20 januari sköt de sex demonstranter när en halv miljon letter försvarade inrikesdepartementet med sina kroppar.

Kan det hända igen? Det har hänt igen. I år, i Kiev, i februari. På Majdan sköts hundratals ukrainare innan Kremls lydregim flydde folkets vrede.

Men varför händer det igen?

Ingen kan svara bättre på frågan än den Ukrainafödda författaren Svetlana Aleksijevitj. I Göteborgs-Posten skriver hon den 14 juni under rubriken ”Rysslands hårda farväl till Europa” om Putinland (översättning: Kajsa Öberg Lindsten):

”I tjugo års tid hette det att vi höll på att bygga upp ett land av västerländskt snitt, men den liberala fernissan har snabbt försvunnit… Ryssland har redan blivit ett fundamentalistiskt land. Att framträda som ateist och inleda en diskussion om denna fråga är farligt. Frivilliga medborgargarden jagar bögar på stadens gator – för att misshandla dem, och kanske också döda dem.”

I det land som vänder sig bort från moderniseringen i statsledningens kamp mot liberalism och demokrati blir till och med konsten att behärska främmande språk något misstänkt: ”Glöm Sorbonne, studera i hemlandet. Ryska akademikers möjligheter att åka utomlands har begränsats. Statsduman har också antagit en speciell lag som förbjuder att föräldralösa barn bortadopteras till utlandet.” Men, påpekar Aleksijevitj: ”parlamentsledamöterna själva åker däremot utomlands för att få vård, och låter sina barn studera vid utländska universitet, och gömmer sina pengar på banker i väst, och köper fastigheter där. Folket och makthavarna lever i skilda världar… Den ryska patriotismen är en unik metod att tvinga folk att leva dåligt och vara stolta över det.”

Hennes perspektiv på det som händer i vårt grannland är historiskt; det fönster mot Europa som Peter den store öppnade, håller tsar Vladimir på att stänga; ”han gör samma sak som kommunisterna”. Ja, de nuvarande härskarna i Kreml vänder sig inte till den europeiska gemenskapen utan österut. Därför måste också folken i Ukraina, Georgien och snart Moldavien med våld tvingas bort från EU.

”Vi är inte längre Europa”, skriver Aleksijevitj och beskriver de nya relationerna med kommunistdiktaturen Kina, 25 år efter massakern på Tiananmen, den himmelska fridens torg:

”Varje dag sänds det teveprogram om Kina. Nu är det en rysk bundsförvant… Ryssland har upphört att mana till fred och blivit en samlingsplats för alla antivästliga krafter. Kärnvapen och energitillgångar tjänar som argument. Landet bröstar sig triumferande och påminner idag om det tyska samhället på 30-talet.”

Men alla ryssar är inte krigshetsare mot väst, alla stöder inte nynationalismen. Kapital och människor lämnar krigsnationen som lägger hundratals miljarder dollar på militär upprustning fram till 2020. Svetlana Aleksijevitj påminner oss om vikten av att skilja på folk och regim:

”I landet har en ny utvandringsvåg inletts – den mest omfattande sedan Sovjetunionens fall. Det är de bästa människorna som ger sig av – de som trodde att de var med om att skapa ett europeiskt Ryssland, och ville leva där. Och om de inte åker iväg själva så skickar de sina barn utomlands.”

Prognosen är dyster, men låtom oss ej förfäras. Låt oss hålla huvudet kallt, hjärtat varmt och krutet torrt. Gläds åt att de baltiska staterna nu skyddas av Nato och låt oss se vårt partnerskap i den europeiska, transatlantiska försvarsgemenskapen som Sveriges bidrag till stabilitet kring Östersjön, till det vi stod här under 79 måndagsmöten för 23 år sedan för att åstadkomma.

Annekteringen av Krim kan aldrig accepteras. Lika litet som fortsatt destabilisering av Ukraina och landets delning. Lika litet som Georgiens delning, Abchazien och Sydossetien. Lika litet som fortsatt destabilisering i Moldavien och de baltiska republikerna. Lika litet som en gång Hitler-Stalinpaktens delning av Polen.

En Putinrådgivare hotade häromdagen med ett tredje världskrig om rysskräck fortsätter att dominera västs svar på Ukrainakriget. Det är avslöjande för mentaliteten i Kreml. Men någon rysskräck finns inte, inte i dagens Sverige, inte i det demokratiska Europa. Ryssar är välkomna hit, jag möter dem varje dag på Drottninggatan på väg till riksdagen. Och jag tänker: sänd oss era turister, inte ubåtar eller flygplan.

Det är inte rysskräck att kritisera utrikespolitiken och inrikespolitiken i Kreml. Det kallas regimkritik och är en del av yttrandefriheten i demokratier. De som använder etiketten rysskräck gör det för att tysta kritiken. Tänk på det när ni hör svenskar använda ordet och fråga dem varför.

Att tystna inför maktspråket från Kreml vore att svika de fallna hjältarna från Baltikums frihetskamp, de som befriade sina länder från den tidens ryska förtryck.

För 20 år sedan slutade historien lyckligt. Låt oss gemensamt göra vad vi kan för att så ska ske även denna gång. Låt oss visa att Europa har lärt läxan från 1938; angreppskrig får aldrig löna sig.

Redaktör Mats Johansson är ordförande i den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld och författare till boken ”Kalla kriget 2.0”. 1990 medverkade han till grundandet av Måndagsrörelsen för Baltikums befrielse, om vilken han skrivit boken ”Måndag klockan tolv”.

Claes Arvidssons (SvD) tal för Måndagsrörelsen

Så står vi här igen.

Måndagsrörelsen bildades 1990 som stöd för att de baltiska staterna skulle få välja sin egen väg. Få välja frihet, demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato.

De baltiska staterna kunde gå sin egen väg.

Östeuropa blev fritt. Sovjetunionen föll sönder. En del trodde att detta var historiens slut och att det bara fanns en samhällsmodell kvar: vår egen. Hos alla växte hoppet om demokratin skulle spridas över världen och under en tid skulle man ha kunnat tro det. Men det var fel. Blev fel. Den auktoritära modellen har fått en renässans. Ibland tillsammans med kapitalism, ibland bara förtryckande.

Och nu står vi alltså är här igen.

Denna gång för Ukrainas rätt att välja demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato.

Då handlade våra protester om Sovjetunionen. Nu gäller protesterna Putinland.

Men precis som då gäller saken mer än så. Det handlar också om Sverige och Europa. Vår egen modell. Våra värden. Vår säkerhet.

Den dystra slutsats som måste dras är att Rysslands aggression mot Ukraina innebär att den europeiska säkerhetsordningen ligger i spillror. Och det gäller mer än annekteringen av Krim. Jag tror dessutom att Östra Ukraina redan är förlorat till Ryssland. Frågan är bara hur ”lösningen” ska se ut. Georgien, Krim och Transdnistrien är exempel, men det kan också räcka med att Kiev inte är i kontroll.

Putin kan välja att slå på och slå knappen märkt destablisering i Ukraina. Han kan välja att använda separatisterna eller gröna gubbar, hota att stänga av gasen eller trycka på för att få betalt för gamla skulder. Och militärövningar vid gränsen.

Vi ska inte heller låta oss lura av fagert tal. Varje gång som Putin säger något försonligt dras djupa suckar av lättnad i västliga huvudstäder: risken för krig i Europa är förbi. Men det som utspelas i Ukraina är ett krig.

Men krig är det väl inte, hör jag invändningen komma. Men det är krig bara att vi inte riktigt har förmått att känna igen det.

Den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov pekade förra året på den arabiska våren som en viktig modell för hur krig skulle kunna gestalta sig i framtiden. I fokus står den ökade betydelsen av icke-militära medel för ”protestpotentialen” i ett land. Han drog slutsatsen att det kan vara mer effektivt att använda politik, ekonomi, information, humanitära och andra icke-militära medel än vapenstyrka.

Han har talat om modellen i form av fyra delar icke-militära medel och en del militära.

Låter inte det som ett recept för Ukraina – tillsammans med en rejäl dos vilseledande maskirova?

Det finns inte heller något som talar för att Putins offensiva utrikespolitik kommer att avta. Tvärtom. Det underliggande tankegodset bakom utrikespolitiken rymmer dyrkan av styrka och tilltro till att använda styrka som medel i utrikespolitiken. På motsvarande sätt respekterar man andras styrka.

Militär styrka är också ett sätt att skapa en stormaktsidentitet och bekräfta status som en sådan. I det som kan beskrivas som den ryska strategiska kulturen ingår också idén om en rysk intressesfär som ingen annan ska blanda sig. I kulturen ingår föreställningen om externa hot och ett synsätt på den internationella politiken som ett nollsummespel.

Den självpåtagna rätten att – med våld om så behövs – skydda rysktalande i alla länder ligger som ett latent hot. Baltikum är i fokus. Igen.

I offensiven ingår att i enlighet med militärdoktrinen använda energin som ”vapen” för att få makt och inflytande i Europa. Man stöder extremister till höger och vänster i hopp om att försvaga EU och Nato. Putin var därmed EU-parlamentsvalets verklige segrarherre.

Samtidigt rustar man med framgång upp de militära stridskrafterna.

Samtidigt blir Putinland blir allt mer auktoritärt och nationalistiskt.

I Georgien och Ukraina har Putin dragit upp nya gränser.

Är det 1938 som vi ser upprepas? 1938 var ju året då Nazitysklands annekterade Sudet och slapp undan med det. Och då fortsatte det.

Eller är det 1914 då skotten i Sarajevo tände en gnista som blev en präriebrand?

2014 kan bli en repris både på 1938 och 1914. Om det vill sig illa. Om vi inte reagerar och agerar. Så vad kan vi göra?

Sverige kan verka för att hålla samman EU – Putin vill härska genom att splittra.

Sverige kan verka för att stärka den Transatlantiska länken – Europa måste visa USA vilja att dela bördorna för den egna säkerheten.

Sverige skulle kunna ge ett viktigt bidrag genom att bli medlem och Finland skulle säkert hänga på. Medlemskap skulle vara en tydlig signal om var Sverige står – undanröja den osäkerhet som är förknippad med den svenska Solidaritetsförklaringen och underlätta gemensam försvarsplanering.

Sverige kan med ett enkelt regeringsbeslut upphäva RB5 och därmed se till att Sveriges försvarsförmåga inte minskar i en tid när osäkerheten ökar.

Så vad kan vi mer göra?

Vi kan ses här på Norrmalmstorg nästa måndag.

Claes Arvidsson är ledarskribent i Svenska Dagbladet och har skrivit flera böcker om utrikespolitik och internationella konflikter, bland annat om Sovjetunionen och Östeuropa under kommunismen.

Vad har hänt i Ukraina? Vecka 24.

Måndag 9e juni

Det Ukrainska utrikesdepartementet talar om framgångar i samtalen med Ryska företrädare. Samtidigt pågår striderna för fullt i östra Ukraina. Både Ukraina och Ryssland ser dock ut att tappa kontrollen över situationens utveckling. http://www.latimes.com/world/europe/la-fg-ukraine-russia-talks-progress-20140609-story.html

Tisdag 10e juni

Den Ukrainska presidenten har begärt att humanitära korridorer ska öppnas för de civila som vill fly ifrån stridigheterna som pågår i östra Ukraina.
http://www.voanews.com/content/ukrainian-president-orders-corridors-to-help-civilians-leave-east/1933256.html

Onsdag 11e juni

Det Ukrainska hälsoministeriet hävdar att 270 dödsoffer har krävts sedan anti-terrorist operationen påbörjades i våras. 225 av dessa har dött i Donetsk och 45 i Luhansk.
http://www.bbc.com/news/world-europe-27804611

Torsdag 12e juni

De första bekräftade rapporterna om Ryska stridsvagnar i Ukraina meddelas. Den Ukrainska presidenten Poroshenko har meddelat Rysslands president Putin att detta är oacceptabelt.
http://www.bbc.com/news/world-europe-27815441

Fredag 13e juni

Ukrainska och Ryska förhandlingar kring gaspriser har pågått och med EU-kommissionen som medlare ser ett eventuellt avtal ut att vara nära. Ukraina hoppas på en rimlig prissättning.
http://www.reuters.com/article/2014/06/13/us-ukraine-crisis-naftogaz-idUSKBN0EO0UU20140613

Lördag 14e juni

Ett militärplan med Ukrainska fallskärmsjägare och militär personal har skjutits ner. Detta räknas som den hittills största motgången för Ukraina i och med det ovanligt höga antalet döda.
http://www.reuters.com/article/2014/06/14/us-ukraine-crisis-plane-idUSKBN0EP08420140614

Vad har hänt i Ukraina? Vecka 23.

Måndag 2a juni

En stor strid har brutit ut över en gränskontroll i Luhansk. Ännu en strategiskt viktig punkt för att bevaka gränsen mot Ryssland. Upp mot fem hundra pro-ryska soldater ska ha deltagit i attacken mot gränsstationen. http://edition.cnn.com/2014/06/02/world/europe/ukraine-crisis/

Onsdag 4e juni

USA:s president Obama talar i Warsawa och framhäver i talet kritik mot Rysslands agerande i Ukraina. Obama trycker på hur den europeiska kontinenten präglats av fred och att det Ryska agerandet är oacceptabelt.
http://www.whitehouse.gov/the-press-office/2014/06/04/remarks-president-obama-25th-anniversary-freedom-day-warsaw-poland

Torsdag 5e juni

Ukrainska gränsvakter flyr ifrån sina posteringar i östra Ukraina av rädsla för sina egna och sina familjers liv. Detta påstås ha skapat en öppen korridor för att vapen, soldater och fordon fritt ska kunna föras in i Ukraina ifrån Ryssland.
http://www.nytimes.com/2014/06/05/world/europe/rebels-in-eastern-ukraine-capture-government-posts.html?_r=0

Fredag 6e juni

Putin och den nyvalda Ukrainska presidenten Poroshenko möts och uttalanden har gjorts om en diplomatisk process har påbörjats för en dämpning av krisen. Ett av Putins villkor var dock omedelbart eldupphör innan förhandlingar kan påbörjas. http://www.bbc.com/news/world-europe-27742899

Lördag 7e juni

Poroshenko svärs in som President i Ukrainas riskdag, Verkhovna Rada. I sitt tal framhäver Poroshenko att den Ukrainska nationen ska värnas. ”Ingen kommer att skydda oss, om vi inte lär oss att skydda oss själva.” http://edition.cnn.com/2014/06/07/world/europe/ukraine-president-inauguration/

Vad har hänt i Ukraina? Vecka 22

Måndag 26e maj

Ukrainska militären återstartar anti-terror kampanjen efter Poroshenkos valvinst. En stor insats har gjorts i landets östra del och speciellt mot Donetsk flygplats, en viktig och strategisk punkt.
http://www.nytimes.com/2014/05/27/world/europe/ukraine-election.html?_r=0

Tisdag 27e maj

Slaget om Donetsk flygplats har hittills krävt 40 människoliv. Utöver detta har 31 blivit skadade. Den Ukrainska regeringen hävdar dock ha full kontroll över flygplatsen.
http://www.12newsnow.com/story/25617667/ukraine-fierce-fighting-closes-donetsk-airport-claims-dozens-of-lives

Torsdag 29e maj

En transporthelikopter med 12 soldater och bland annat en General har skjutits ner nära Sloviansk. http://www.bbc.com/news/world-europe-27618681

Fredag 30e maj

NATO har gått ut och hävdat att Ryssland nu börjar dra tillbaka sina styrkor ifrån den Ukrainska gränsen. Än så länge endast två tredjedelar av den tidigare styrkan och fortfarande återstår en betydlig stridskraft i den kvarvarande styrkan. http://www.dw.de/nato-says-russia-pulling-back-troops-from-ukraine-border/a-17673538

Lördag 31 maj

Sex stycken separatistiska soldater blev dödade i striden om Donetsk flygplats. Dessa ska ha dödats efter att de försökt att återhämta andra separatisters kroppar som stupat i slaget.
http://www.huffingtonpost.com/2014/05/31/ukraine-separatists-killed-donetsk_n_5423946.html?ir=WorldPost

Margareta Cederfeldt, valobservatör för OSSE och riksdagsledamot (M).

Ukrainas prekära situation inleddes med att dess medborgare uttryckte önskemål om ekonomiska förbättringar och därmed möjligheter till ett bättre liv. Den dåvarande presidenten Janukovitj hade under sin valkampanj lovat att Ukraina skulle närma sig EU. Av vallöftena blev det inget, istället närmade sig Janukovitj alltmer Ryssland. Det var också till Ryssland som Janukovitj flydde när det ukrainska folkets önskan om medlemskap i EU växte sig allt stärkare.

Det kan tyckas som en paradox att Ukraina gick till presidentval samma dag som EU-länderna gick till val för att välja ett nytt Europaparlament. Ukraina är en del av Europa och det är därför angeläget att vi i den fria delen av Europa inte glömmer vår granne. Vi kan alla på olika sätt bidra till att stödja Ukraina och våra europeiska systrar och bröder i den svåra situation som nu råder i landet.

Jag befann mig i Ukraina som valobservatör för OSSE den 25 maj med placering i Kharkiv, i landets nordöstra del. Det jag såg var ett folk som målmedvetet och fokuserat gjorde allt som stod i dess makt för att presidentvalet skulle genomföras i demokratisk anda, i enlighet med den nationella konstitutionen och med internationella konventioner. Enligt min uppfattning lyckades Ukraina och dess befolkning med sin föresats: valet genomfördes väl, trots såväl inre som yttre konflikter.

I Kharkiv blev valdagen lugn och röstdeltagandet relativt högt. Med facit i hand kan jag erkänna att jag var beredd på en orolig valdag men mina farhågor besannades inte. Några veckor före valet skottskadades borgmästaren i Kharkivs och han är sedan dess försvunnen, alla spår efter honom är borta. Det har också förekommit demonstrationer med 1000-tals deltagare på Frihetstorget. Inför valdagen cirkulerade rykten om att tusentals proryska demonstranter åter skulle samlas på torget. Av detta blev det inget, ukrainsk polis och militär spärrade av effektivt av torget och säkerställde att lugnet behölls. På torget fanns 10-15 demonstranter med proryska fanor.

Ukrainas insatser för att genomföra presidentvalet manifesterades på ett flertal platser i landet. Den ukrainska gränsen mot Ryssland utsattes för ett flertal intrångsförsök under valdagen, samtliga trycktes tillbaks utan påverkan av valet. Valmyndighetens datasystem utsattes för omfattande cyberattacker vid upprepade tillfällen under valdagen, också dessa undanröjdes utan att presidentvalets genomförande påverkades. Oroligheterna i Donetsk och Luhansk pågick i samma omfattning som tidigare under valdagen, inte heller dessa oroligheter stoppade Ukraina från att genomföra sitt presidentval.

Ukrainas folk har nu sagt sitt och Porosjenko är vald till president med 53 procents stöd av de avlagda rösterna. Vi i Europa måste nu fortsätta att uttrycka vårt stöd för Ukraina och dess medborgares rätt att fritt välja sin president och att valets resultat skall respekteras.

President Putin har än i dag inte uttalat sitt erkännande av president Porosjenko. President Obama har aviserat att han avser att möta President Porosjenko i Warszawa den fjärde juni. President Putin bör göra det samma.

Vi glömmer inte Ukraina, vi kommer att fortsätta ge vårt uttryck för vårt stöd till Ukraina och dess befolkning. Måndagsrörelsens möten här på Norrmalmstorg är ett föredömligt initiativ på hur det civila samhället kan uttrycka sitt stöd för Ukraina och dess invånare. Ukraina är en del av Europa och skall så förbli. Demokrati segrar för eller senare alltid över förtryck, även om det tar tid. Också i Ukraina kommer demokratin att segra.

Margareta Cederfeldt var valobservatör för OSSE i Kharkiv, Ukrainas nordöstra del.